Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag drog in på tv.nu för att kika om det fanns något att kolla på. Jag håller på och kollar om OC och är nu på de allra sista avsnitten av den sista säsongen. Avsnitten är däremot på min hårddisk som är hos pappa och jag själv befinner mig hos mamma. Jag har ingen som helst aning om vilken säsong det är som visas på tv nu och innan jag klickar tänker jag tanken att "om det är bland de sista avsnitten av säsong fyra är det ödet. Då hör vi ihop" (ja, vi höll mycket på med såna där sjuka saker) och när jag trycker på avsnittsinformationen tappar jag andan. Det är alltså på pricken det avsnittet jag är på och som kanske även han är på, annars avsnittet innan. Alltså, av 92 jävla avsnitt är det JUST DET avsnittet som visas nu.

Men jag ska sluta tänka så. En sån här jävla grej avgör ingenting. Jag vet i hjärtat att det här är det rätta. Det måste gå till såhär. There's no other way

Gårkvällen var sjukt bra. Den började på Johnnys bar i Fridhemsplan tillsammans med ett gäng härliga människor. Runt halv tolv började jag röra mig mot Stureplan och drog in till Amba där min brorsa och hans vänner befann sig. Första gången jag festade med brorsan i Sverige. Helt klart godkänt!

Idag mår jag stört bra. Hade hunnit bli helt nykter tills jag kom hem och somnade runt halv sex, så förhoppningsvis blir det till att träna senare idag. Fast det vettefaaan alltså. Mina fötter är stendöda. I slutet av kvällen hade jag så ont i fötterna att brorsans kompis fick bära mig halva vägen från Stureplan till Kungsholmen. Ska tigga om en fotmassage av någon.

Måste skaffa ny legitimation också. Ser så annorlunda ut där att vakterna tror att det är falskt. Då är det fan illa. Brorsan tycker att jag ska passa på att ta körkort i samma veva istället. Kanske är dags, men jag känner verkligen inget behov av det. Men men, måste ju nån gång. Yeye, nu blir det till att dricka lite te och gosa med Oli

Sitter hemma hos André och Nicole och lyssnar på musik/snackar skit/tankar nya serier/kollar på lägenheter. De tu har gjort slut och ska separera. Sorgligt, men sådant är livet. Tack och lov är de vänner och kan umgås normalt.

Fick ett infall imorse och klippte lite på min lugg. Onödigt att jag var och toppade mig hos frissan för några dagar sedan. Det är för övrigt en jävligt rolig historia. Eller inte. Var inne på Åkis med mamma för att uträtta några ärenden i garnbutiken och på apoteket. Mitt emot apoteket ligger en frisörsalong som har legat där sedan jag var en liten kid och tog hål i öronen där. Tänker att jag måste toppa mig och att min frisör ju faktiskt inte behöver göra det egentligen (hon har sjukt lång väntetid) och det är dessutom säkert billigare här. Efter en halvtimme i frisörstolen är jag klar och har fått håret avklippt cirka 2 cm. Går till kassan och ska betala.

"480 kronor blir det då tack".

Alltså. FYRAHUNDRAÅTTIO kronor för en toppning! På ett jävla ruckelställe i ÅKERMYNTAN. Jag höll på att dö, men höll god min och betalade med ett leende, men inombords svor jag en lång harang. Men ja. Jag får väl skylla mig själv som inte frågade först, men come on? Aja, i fortsättningen blir det till att gå till min frisör som tar betydligt bättre 320 kronor.

Att framtiden ska ta så mycket plats i nutiden. Varje dag fattar vi beslut som senare kan komma att påverka vårt liv i framtiden. Oftast utan att vi ens är medvetna om det. Jag är så jävla trött på det. Vill kunna leva till hundra procent nu och inte tänka på morgondagen. Känna att jag har all tid i världen på mig och att min framtid inte behöver säkras riktigt än. Jag är inte ens 20 år fyllda, men har krav som om jag vore 35, trebarnsmamma och arbetslös. Men jag släpper dem nu. Jag är inte orolig för min framtid. Jag kommer lyckas. Jag kommer bara ta god tid på mig att lista ut exakt vad det är jag vill göra, endast för min egen skull.

Jag hoppade av ekonomi-utbildningen dels på grund av att det inte alls var min grej, dels av hälsomässiga skäl. Det tog ett tag innan jag vågade hoppa av. Jag hade en sådan ångest innan jag väl hoppade av, men så fort jag tog steget och tänkte att "I'm done" var det som att en vikt på fem ton bara spred ut sina vingar och flög sin kos iväg från mina axlar och jag har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Jag vet att jag vill plugga och ska jag vara ärlig saknar jag det som fan. Att sitta där på rummet med en kopp te, böcker, understrykningspennor osv. Att sitta och skriva tenta med uppkrupna ben på stolen, se hur det mörknar ute medan timmarna går. Men. Stort men. Jag vill plugga något av intresse. Något jag VILL plugga.

Så den här terminen ut jobbar jag. Som vikarie på högstadiet. Och fy fan vad kul det är. Jag har fått sjukt bra kontakt med mina elever och jag har redan hittat min "chargon" som lärare. Ibland känns det som att jag bara kämpar emot mitt öde. Det är redan menat att jag ska bli lärare. Men nä. Skämt åsido. Jag kommer hitta det jag vill göra. Till hösten har jag sökt nya utbildningar. Vet väl inte om jag är redo då heller egentligen (fortfarande av hälsomässiga skäl, ingenting annat), men jag längtar, saknar och vill plugga. Blir för rastlös annars. Samtidigt som det är förbannat jävla skönt att bara jobba och sedan gå hem och kunna göra vad fan jag vill. Sticka, pyssla, glo serier, köpa upp alla mina pengar på tradera osv.

Men som sagt. Jag har all tid i världen och jag är inte ett dugg orolig. Allting kommer lösa sig till slut. Jag kommer hitta mitt kall. Om det blir att jag blir jurist, lärare, egenföretagare, skådespelare, författare eller sopgubbe kommer visa sig. Only time will tell (och mina val, men det behöver vi ju inte låtsas om)

Jag och mamma drog en sväng till stan igår för att uträtta lite ärenden, bland annat på Panduro. Alltså ärligt talat, om någon vill göra mig glad: köp ett presentkort på Panduro för typ 100 000 kronor. Det finns fan inte en enda grej där inne jag inte skulle vilja ha. Jag fyller ju år snart. Anyone? Nähä. However. Mamma har några kollegor här på ett möte och en av dem (som inte har kommit än) ska ha med sig sin lilla dotter på 5 år som jag ska få ro om idag. Sjukt kul. Hoppas bara att de kommer snart..

Ok seriöst, nu ska jag återuppta bloggandet. Punkt. Men först ska jag ta en långpromenad med pappa och Oliver. See ya in a bit!

Vaknade upp imorse och insåg att det inte fanns en jävla chans att jag skulle gå på föreläsningen. När jag, dagen innan, antingen har funderat på eller bestämt mig för att stanna hemma kan jag aldrig ändra mig och tänka att "äeeh, jag drar dit i alla fall", utan då är det totalkört. Låg och myste i sängen med Oliver i någon timme innan jag klev upp. Den där timmen är så sjukt värdefull. Quality time på högsta nivå. Och efter det käkade jag, kors i taket, frulle. Eller tja, frulle och frulle. Gjorde mig en hamburgare. Men det var stört gott. Och en bananmilkshake till det. American style.

Ewe kom hit runt ett och vi har ägnat oss åt en massa härligheter (eller inte). Vi vaxade nämligen mina små armar och fuuuck me vad oskönt det var idag (som att det nånsin är skönt?). Rent lidande. Men på något sjukt sätt, efter halva tiden ungefär, kunde jag nästan njuta av smärtan med tankarna att jag förtjänade det. Härlig tankeinställning, eller hur. Men så länge det hjälpte skiter jag faktiskt i vilket. Nu sitter jag här och klappar på mina babylena armar.

Nu ska vi glo någon film och jag ska ta och sticka lite

Sticker iväg på bio med Ewe. Blir en skräckis. Tur att jag har min lille korv att sova med, annars hade jag fan krupit ned hos pappa inatt. Näääärå. Nu är taxin (Ewe) snart här, ska hälla i mig det sista av min liters-stora bananmilkshake. Ciao

Sitter ute i solen med en kall cola. Gräset framför mig är grönt. Allt känns så djävulskt bra just nu. Jag borde inte låta det kännas såhär bra, jag kommer bli besviken. Men den dagen, den sorgen.

Har precis beställt hem två tunna silverringar att ha sådär. Så jävla snyggt. Och sen en tatuering på insidan av något av fingrarna på det. Perfection.